Sista gången… 2 april, 2013

Sista gången.. Sista gången jag skriver här. Sen är det slut.

Varför? Jag känner mig inte trygg. Känner inte att jag kan skriva vad jag vill. Vad jag tycker, tänker och känner längre. För det va ju lite det som va meningen med min blogg.

Men när det finns dom som tar det jag skriver och slänger det i ansiktet på mig så räcker det, då slutar jag.  Det är det inte värt. Mycket kan jag ta men rör inte mina barn!! Att en människa kan sjunka till den nivån övergår min fattningsförmåga. Det går bara runt och jag försöker förstå hur personen tänker…..men nej. Finns ingen ursäkt. INGEN!! Och när man vet att det är en person som har barn själv?!?! Fantastiskt hur en människas hjärna kan fungera…..eller inte.

Förmodligen retade man sig på att man inte kunde få mig att reagera speciellt starkt utan jag skrattade mest åt dom patetiska försöken att förstöra för mig och såra.

Vet mycket väl vad det innebär att ha en blogg. Alla kan hitta, alla kan läsa. Ja ja jag VET! Det är inte det det handlar om utan vad den som läser gör med informationen dom får här! Och när då mina barn nämns…. Behöver jag verkligen säga mer??? Då har man sjuknit till en nivå som jag inte ens kan beskriva. Man har ingenting att hämta hos mig, någonsin mer!!

Om det nu är någon som mot förmodan sitter och tycker att jag överdriver så beror det på två saker..

Ni vet förmodligen inte hälften eller så har ni inte barn själva. Så enkelt är det!

Och skulle ni ÄNDÅ inte förstå…… Då beklagar jag er intelligensnivå!

Och till dig som håller på så här, för jag är övertygad om att du antingen läser eller blir informerad…. Va glad så länge du inte möter mig…

Bortgjord… 25 mars, 2013

Och då pratar jag inte om mig själv utan om hon som roat sig med att skicka mig diverse meddelanden. Även om hon lyckades skicka det hon ville så sänkte hon sig själv….som en sten faktiskt!

För när hon skickade det här så tänkte hon inte på att ”redigera” sina egna kommentarer vilket gjorde att hon visade mig svart på vitt vilken sorts människa hon är. Vad hon har för värderinger och hur hon ser på och gör i sina förhållanden… Vad hon har för gränser och inte… Och med tanke på det så kan jag säga att jag är en bättre människa än vad hon är!

Så är det. På riktigt!

Nästan så att man ser fram emot att möta henne….

1-0 till Fian! 😉

 

Trött… 24 mars, 2013

Är mentalt trött.

Har upplevt ett dygn som inte har varit speciellt trevligt… Tagit mycket energi.

Helt slut… Ledsen och arg över hur en del gör allt för att förstöra.

Vad har jag gjort? Varför ska jag råka ut för såna här saker?

Vad har jag gjort…?

Förstår inte….

Vill bara bli lämnad ifred…

Allt känns ”på låtsas”… 18 mars, 2013

Vaknar ofta och vet inte vad som hänt, vart jag befinner mig i livet eller om jag bara drömmer. Får ligga kvar och tänka igenom, kolla sms och fb… Vad har hänt och vad har inte hänt?

Allt är så turbulent, osäkert och på gränsen till overkligt. Hur mycket klarar ett psyke innan det är kört. Har klarat bra mycket mindre innan i livet innan jag fallit igenom så jag bara väntar på att jag ska somna och sen inte ”vakna” mer… Men tror inte att kroppen tillåter mig att göra det för att jag är ensam.

Blir lite orolig när det surrar i kroppen, händer och fötter domnar och hjärnan inte hänger med…

”Men du som låter så pigg!” Jooo, visst… Men jag är inte den som vänder ut och in på mig själv på fb. Jag talar om ifall jag har en taskig dag men inte mer. Vill inte ha en massa medlidanden och annat crap… Gnäller gör jag privat och här.

Men NU ska jag gnälla för mig själv… Har fått intyg (av överläkaren) på att jag behöver finnas för min son dygnet runt men det är inte ens säkert att F-kassan anser att jag är berättigad någon ersättning…. Tack för det, varit hemma och oroat mig för hans hälsa i två veckor och får kanske inte en spänn för det. Håller samtidigt på att gå igenom isen själv… Förra veckan rekommenderade han (även det överläkaren) mig att sjukskriva mig själv för att jag har haft sån psykisk press på mig och han har sett och hört hur dåligt jag mår. Och även den här gången sätter sig vissa på tvären och ifrågasätter om jag verkligen ÄR dålig. Vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska ta mig till….

Tror dom på allvar att en ensamstående trebarnsmor som bara bara jobbar 25 timmar i veckan är hemma frivilligt??? Jag är den som har varit minst hemma, varit minst sjuk och vabbat minst av alla och när jag nu är i stort behov av att vara ledig för både sonens och min egen skull så tror dom inte på mig???!!!

Så jävla trött på allt… 😦

 

Måndag… 4 mars, 2013

Ny vecka, nya utmaningar. Förmodligen både nya glädjeämnen och nya orosmoment…

Ett samtal för att förlänga min ledighet och sen kan jag slappna av lite igen. Behöver veta att jag kan släppa allt var jag än är för att kunna fång upp och finnas till hands vilket är det viktigaste just nu.

Stöd finns, förståelse finns och en axel att gråta emot…

Och jag själv?? …nervös och rädd…

Fredagsmys… 1 mars, 2013

Äntligen fredag och även om jag saknar mina små så det värker i kroppen så känner jag att jag behöver lite tid ensam OCH ensam med D. Han har, som även jag hade, ett isoleringsbehov så jag kommer lämna honom ensam ibland för att landa och kunna slappna av på riktigt… Vet PRECIS hur det känns och jag förstår, vilket är jätteviktigt för att kunna ge honom det stöd  han behöver.

Ikväll kommer E och vi ska äta ihop sen lämnar jag dom ensamma lite. Ger dom lägenheten för sig själv. Dom behöver det.

Som det är nu så är han lugn och hyfsat samlad men jag märker att han har en bit att gå och det måste han göra ensam….med mig precis i närheten att falla tillbaka på och klamra sig fast vid. Han vet att jag aldrig skulle svika honom. Han är stolt och behöver det samtidigt som han är mogen nog att visa sig svag, förtvivlad och att han behöver sin mamma. Det gör mig otrolig stolt.

Det märks att det har varit mycket påfrestningar den sista veckan, han har tappat två dagar och det är lite typiskt för det här också. Känner igen det……tid som bara försvann.

Men vi är på rätt väg… Det kommer ta tid, men vi är på rätt väg.

Grönt ljus… 28 februari, 2013

Idag fick jag samtalet som jag väntat på. Grönt ljus för mitt ”vab”….min ledighet svart på vitt för att ta hand om/och finnas till hands. Han såg lite nervös ut så jag fick förklara att jag inte kommer vaka över honom som en hök utan att det handlar om att just ”finnas till hands” när han behöver mig.

Att jag kan åka en sväng till stan eller fika med kompisar men att jag ska kunna släppa allt och komma till honom om det skulle behövas. En vecka först men chans till förlängning om det behövs.

Känns skönt både för hans och min skull… Jag behöver varva ner (om det är möjligt) och vila….rent mentalt.

Det sista jag behöver nu är mer drama och oro…

 

Balanserar på ingenting… 27 februari, 2013

Så energitom att det susar i huvudet, sticker i armar och ben och känner mig svullen runt och bakom ögonen. Gråter inuti, dagligen, oavbrutet…… Vrider och vänder mig om nätterna, drömmer mardrömmar och vaknar fullständigt slut. Kurar ihop mig i fosterställning, ensam under täcket och ber om lite, lite lugn sömn.

Jag kan inte i ord beskriva hur ont det gör när det käraste man har lider så. Plågas av dålig självkänsla och inte känner att han är värd något. Gör allt jag kan, vänder ut och in på mig själv för att få allt att funka, att få honom att vilja vara kvar, få honom att förstå att han är det bästa som finns.

Pratar, klappar, kramar och tröstar när tårarna rinner och kroppen skakar av hopplöshet och förtvivlan. Vaggar, viskar och får honom att slappna av lite, lite… Mitt fina, fina vackra barn…

Jag balanserar på en fin knivegg…..en tråd….på ingenting…

Äntligen får vi mer hjälp, mer konkret hjälp…men det kommer bli sämre innan det blir bättre och jag biter ihop, samlar mig lite mer, sträcker på mig lite mer……och faller lite mer. Ett läkarintyg gör att jag kan vara hemma i en vecka. Både för hans och för min skull. Det märks på jobbet, dom ser, dom vet. Klart jag pratar med dom. Min andra familj och dom vet allt. Allt om oron, frustrationen, smärtan, sorgen…..min förtvivlan och min fullständiga och totala trötthet.

Behöver tas om hand jag med. Behöver….något och jag vet knappt vad.

Behöver lugn, ro och sinnesfrid…

Men än mer viktigt….HAN behöver det…

 

 

Isolering och timeout… 18 februari, 2013

Igår kändes det som om jag varit vaken många, många dygn! Sov i och för sig inte så mycket i helgen men ändå…

Jobbhelg som bjöd på en hel del överraskningar faktiskt! Trevliga sådana! Med vissa undantag…

En mobil som inte ville vara tyst på lördagen tog på krafter och tålamod. Backar med stora steg, nu räcker det! Trotts ett sms nu på måndagen med en ursäkt så känns det inte ok… När man vet vad som gäller och inte riktigt förstår eller…jag vet inte men då drar jag! Timeout!!

Syster med familj kom med första flyttlasset igår!! Ska bli så skönt att ha dom nära!! Vänner samlades för att tömma första lastbilen med möbler och banankartonger! För mig nya OCH gamla vänner som man inte träffar så ofta! Precis den energikick jag behövde för att sen klara mig utan energiknippet många, många veckor. Ha en bra resa och ta hand om dig!!!

Avslutade söndagskvällen med ett glas rött och tjejsnack med Milla och Kikki! Lugnt, skönt och avslappnande.

Saknar vuxet sällskap på kvällarna…

Slocknade som ett ljus för att IGEN ta mig igenom mardrömmar som nästan knäcker mig och vaknar med hjärtklappning och tårar i ögonen… Sover, sover men blir inte utvilad…

Börjar vänja mig…typ.

Varför är det så..? 15 februari, 2013

Vad som än händer, vad man än går igenom….så finns det alltid vissa som får dig att le. Har du tänkt på det?

Vad ni än går igenom, vilken väg man än går, även om det är åt var sitt håll så när vägarna möts på ett eller annat sätt så ler man! En del påverkar ens liv, får dig någon gång i livet att växa som människa, får dig att förstå och gå vidare. Så även om man lever sina liv på olika sätt, på olika platser, långt ifrån varandra, så ler man när vägarna korsas igen!

Såna människor ska man vara rädd om!